Inget är perfekt.
Jag börjar bli blind. Blind på kärleken som jag får/har, blind på möjligheterna jag har att utvecklas och växa. Det känns som om jag har stannat upp lite grann. Och kanske är det som Jaime ofta säger till mig när han är sur, att lever i en dröm värld. Att jag tror att allt är perfekt hela tiden. Så fort jag får kritik eller något så blir jag så jävla sne. Jag tar åt mig hur mycket som helst och grubblar över kritiken i evigheter ofta tills att ögonen är svulna av tårar. Vad är problemet, som om allt är perfekt hela tiden. På arbetet, hemma, i förhålandet osv. NEJ det är de inte. Jag tror inte det heller men ibland så kanske Jaime har rätt när han säger så till mig.. Just nu känner jag mig usel som människa och jag kan inte sätta finger på varför.. Jag tror att jag är för mån om att tillfredställa all runt om kring mig, och när jag merker att jag inte kan det. Då hamnar jag i den här svakan. Jag känner mig riktigt dum ibland. För jag söker så mycket uppmärksamhet och stöd från ALLA runt omkring att jag glömmer ge tillbaka.. Jag vill i mitt undermedvetna ha stödoch tröst hela tiden. Men för vad egentligen är allt perfekt. Men jag kanske lever i den "drömvärld" och ja då är livet långt i från perfekt. Jag vet att jag måste skärpa mig, upp med humöret och börja le igen, sluta ta ut mina aggretioner på More och börja njuta för det jaghar igen. Jag har typ tapppat glöden lite. Men ibland behöver man väl uppmärksamhet, stöd och omtanke också för att må bra?
