Caroline

Jag börjar bli blind. Blind på kärleken som jag får/har, blind på möjligheterna jag har att utvecklas och växa. Det känns som om jag har stannat upp lite grann. Och kanske är det som Jaime ofta säger till mig när han är sur, att lever i en dröm värld. Att jag tror att allt är perfekt hela tiden. Så fort jag får kritik eller något så blir jag så jävla sne. Jag tar åt mig hur mycket som helst och grubblar över kritiken i evigheter ofta tills att ögonen är svulna av tårar. Vad är problemet, som om allt är perfekt hela tiden. På arbetet, hemma, i förhålandet osv. NEJ det är de inte. Jag tror inte det heller men ibland så kanske Jaime har rätt när han säger så till mig.. Just nu känner jag mig usel som människa och jag kan inte sätta finger på varför.. Jag tror att jag är för mån om att tillfredställa all runt om kring mig, och när jag merker att jag inte kan det. Då hamnar jag i den här svakan. Jag känner mig riktigt dum ibland. För jag söker så mycket uppmärksamhet och stöd från ALLA runt omkring att jag glömmer ge tillbaka.. Jag vill i mitt undermedvetna ha stödoch tröst hela tiden. Men för vad egentligen är allt perfekt. Men jag kanske lever i den "drömvärld" och ja då är livet långt i från perfekt. Jag vet att jag måste skärpa mig, upp med humöret och börja le igen, sluta ta ut mina aggretioner på More och börja njuta för det jaghar igen. Jag har typ tapppat glöden lite. Men ibland behöver man väl uppmärksamhet, stöd och omtanke också för att må bra?

Men när kan man egentligen förvänta sig saker och ting? Vi människor strävar alltid efter det bättre och att bli bättre som människa, vi är oftast inte helt nöjda. Och vist är det bra att man försöker bli "bättre". Men man måste också acseptera faktum och vara lycklig över vad man har i sitt liv.. Jag är lycklig, jag är stolt över mig själv, vart jag är i mitt liv, vilka som är omkring mig, vad jag jobbar med och hur jag utvecklats som person. Jag och också väldigt tacksam för hjälpen jag fått på vägen.. Förrut var jag kanske lite mer tävlingsinriktad och strävade ofta för att bli bättre än alla andra. Lyckades så klart inte eftersom jag aldrig är hundra procent nöjd med mig själv. Men min attetyd har förändrats, jag bryr mig verkligen inte över vart andra är i sina liv, självklart blir jag glad för andras lycka men jag strävar inte längre för att "lyckas" på samma plan. Jag är helt enkelt glad för vart jag är och hur jag är.... Jag var det iaf. Ända tills i fredags natt. Nu vet jag inte längre hur jag ska beskriva mitt liv, jag vet inte vart jag är eller hur jag ska reagera. Jag är tveksam över lyckan jag bara för några dagar kände. Vad hände? Jag är chokad.. Är det OK att vara osäker över vart man har varandra efter tre år i en realation? Jag tycker inte det.. Och när jag söker svar tvingast jag att förstå och vänta, frågan är, vad är det jag egentligen väntar på. En sak jag är säker på är att något måste förändras, jag vet också att när isen har lagt sig så är tyvärr inte jag på samma plan längre.


"Jag älskar dig"
tre ord utan mening, det verkar som det.

Känner mig vilsen och ensam även fast jag vet att jag är mycket älskad. Hur kommer det sig? Det känns som om allt är på väg till sitt slut. Allt slit allt utan någon mening.. Men vad vet jag kanske är det hormonerna som spökar, det brukar ofta vara så. Någon mening finns det nog i mina ord varesig det är hormonerna eller inte. Nu är det dags för introduktionsmöte med H&M sen blir det att återgå till jobbet..  

Jag har inget specielt att skriva om idag. Förutom att jag sitter och funderar om jag vill dela med mig av mina problem på min blogg eller inte. Jag menar mamma och vänner kollar ju ändå in här ibland.. Hur som helst tänker inte öppna mig fullt ut, men jag mår inte bra just nu. Käner mig ganska värdelös och ensam. Mitt förhållande är inte dåligt, men vi är i en kris. Man kan säga att ingenting är "Nytt" längre och då är det inte lika intressant eller pirrigt.. Jag hatar sånna här situationer, jag vet inte längre om mina känslor är besvarade. Det känns som om njutningsfaktorn är avstängd från hans sida. Ja, jag känner mig ganska världelös. "du vet vad jag känner" det är hans svar, " det är klart att det inte är samma sak". -Nej men vad är det då är det sämre för att vi inte är nya längre? Istället för att svara på mina obesvarade frågor låtsas han somna. Så nu undrar jag vad hade ni trott? 

Är det inte ganska klart att han inte känner som jag eftersom han fullt ut skiter i mina frågor och bara somnar.. Jag ska gå och jobba nu och jag vet fan inte hur det ska gå jag är på PISS humör! 

 

Jag försöker verkligen, jag vet inte vad det är så blir så fel. Jag vill att det ska vara bra. Varför får jag ingen hjälp av dig? I´m scared. Jag vet att det blir bra. Det är bara nu, nu när jag är påväg att få mens och är känslig för allt och inget.

Jag blir så trött på min fina familj/släkt. Det är alltid intriger, det visas sällan kärlek och när det syns någon symtom av kärlek så är det bara falskhet. Nu menar jag inte att man inte visar kärlek till sina barn, utan det handlar mer om personen man delar barnen med. Vart tog kärleken vägen? Kärleken ni kände när ni träffa varandra? Fråga er om den finns kvar någonstans djupt där inne eller inte. För om den inte finns där, fråga dig då om du fortfarande älskar och är förälskad i denna person. Om svaret är nej så måste du kanske släppa taget och gå vidare. Men så länge det är barn inblandade så kanske du borde se till att släppa taget på ett snyggt sätt. För tänk nu efter, denna man/kvinna kommer alltid ha en del av ditt hjärta - dina barn. Dina barn är hans/hennes barn och ni delar dem tillsammans. Det finns ingen chans att du kan tvinga dina barn att leva utan sin pappa eller mamma, inte om det är som i det flesta fall, att dem behöver er båda.