Upp och ner från ingenstans..
Men när kan man egentligen förvänta sig saker och ting? Vi människor strävar alltid efter det bättre och att bli bättre som människa, vi är oftast inte helt nöjda. Och vist är det bra att man försöker bli "bättre". Men man måste också acseptera faktum och vara lycklig över vad man har i sitt liv.. Jag är lycklig, jag är stolt över mig själv, vart jag är i mitt liv, vilka som är omkring mig, vad jag jobbar med och hur jag utvecklats som person. Jag och också väldigt tacksam för hjälpen jag fått på vägen.. Förrut var jag kanske lite mer tävlingsinriktad och strävade ofta för att bli bättre än alla andra. Lyckades så klart inte eftersom jag aldrig är hundra procent nöjd med mig själv. Men min attetyd har förändrats, jag bryr mig verkligen inte över vart andra är i sina liv, självklart blir jag glad för andras lycka men jag strävar inte längre för att "lyckas" på samma plan. Jag är helt enkelt glad för vart jag är och hur jag är.... Jag var det iaf. Ända tills i fredags natt. Nu vet jag inte längre hur jag ska beskriva mitt liv, jag vet inte vart jag är eller hur jag ska reagera. Jag är tveksam över lyckan jag bara för några dagar kände. Vad hände? Jag är chokad.. Är det OK att vara osäker över vart man har varandra efter tre år i en realation? Jag tycker inte det.. Och när jag söker svar tvingast jag att förstå och vänta, frågan är, vad är det jag egentligen väntar på. En sak jag är säker på är att något måste förändras, jag vet också att när isen har lagt sig så är tyvärr inte jag på samma plan längre.
"Jag älskar dig"
tre ord utan mening, det verkar som det.
